Jesus, påsken och jag (del 2)

Det här är del två i berättelsen om mitt liv, eller snarare om när jag tog steget att bli kristen. Den som är intresserad kan läsa del 1 här. 

Jag hade alltså åkt till England, och planen var att jag skulle hitta mig själv och förhoppningsvis även Gud, om jag bara kom bort från allt och alla ett tag. Jag började gå i en gammal anglikansk kyrka på söndagkvällarna, för den låg nära och bra till och de hade kvällsgudstjänster. (På morgonen ville jag sova, eftersom jag alltid gick ut på lördagskvällarna.)

Jag vet egenligen inte varför jag gick till den där kyrkan i en hel termin. Jag fattade ju ingenting. Det var små korgossar som sjöng, och psalmsång, och någon slags predikan måste det ju ha varit, men de hade lika gärna kunnat prata grekiska för min del. Bara en sak fastnade under hela hösten; en affisch i entrén där det stod:

I asked Jesus, "How much do you love me?"

"This much", he said, then he stretched out his arms and died.

De korta raderna gjorde mig alldeles matt. Var det därför Jesus skulle dö, för att han älskade folk? Och kunde de där omvälvande raderna gälla mig också? Älskade Jesus mig? Jag var tvungen att fortsätta söka och försöka ta reda på svaret.

Efter jul flyttade jag till en annan del av staden och började gå till en liten baptistkyrka ett stenkast från mitt nya hus. Jag förstod fortfarande inte ett skvatt, men kände ändå att jag måste tillbaka söndag efter söndag. Det var så ljust och fridfullt där. Och det stod människor i entrén som sade välkommen och hjälpte folk till rätta, och de såg ut som att de tyckte om att just jag kom. Deras glädje gjorde att jag tänkte att Gud kanske gillade mig.

Så blev det påsk, och jag och min kompis följde med på ungdomsläger. Precis som vanligt var det folk där som undervisade från bibeln, men den här gången var det annorlunda. Jag förstod! Och sedan den helgen blev hela livet annorlunda.

Men mer om det imorgon.